Nu är hon här
Var ett tag sedan man skrev något här. Har hänt en hel del sen sist. Vår dotter har kommit till världen.
Det hela började redan under helgen då den trevliga "slemproppen" släppte. På måndags kvällen började jag känna värkar men ignorerade det och tänkte att det går nog över. När jag vaknade på morgonen på tisdagen så var dom fortfarande kvar, men kändes inte så mycket, men då började jag tro att det faktiskt var något på gång. Vid 11 var dom regelbundna och började kännas lite. Gick in på varktimer.se för att kolla hur långt det var mellan, det var runt 10min.
Nu började jag på riktigt tro att det faktiskt var dax. Jag ringde till Fredrik för att berätta och att förbereda honom på att han förmodligen fick komma hem tidigare idag.
Strax innan 12 ringde jag till BB första gången. Eftersom jag beskrev mina värkar som "hanterbara" så sa dom att det kunde vara långt kvar än.
Jag beslutade dock att ringa till min barnmorska och säga att jag troligtvis inte dök upp dagen efter på kontroll då jag nog skulle föda innan.
klockan gick och vid två ringde jag Fredrik igen. Nu var det 4 min mellan värkarna och dom började kännas rätt bra men jag sa att kom hem vid 15 så blir det bra. Bara en kvart senare så fick jag ringa hem honom, dom började kännas på riktigt nu. Trir inte riktigt att Fredrik fattat att det var dax på riktigt förrän jag faktiskt ringde och sa att han fick komma hem nu. Hans första reaktion var " Men jag har ju inte hunnit avsluta än " =)
Tiden gick och värkarna blev värre och värre. Jag växlade mellan att gå runder och ligga i sängen. När klockan blev 22 så var det riktigt jobbigt och dom varade i 2-2,5 min. Jag ställde mej för att diska, jag tänkte att det får mej kanske att tänka på annat mellan värkarna. Knäppt men det hjälpte lite.
Tillslut åkte vi in till förlossningen strax innan 24. Då gjorde det helt enkelt för ont för att gå hemma.
När vi kom in fick vi ett rum med en gång och möttes av en barnmorska och en sköterska. Dom berättade att det var här inne jag skulle föda. Hade ingen aning och att dom rummen såg så "vanliga" ut.
Dom började med att kolla hjärtljuden på den lilla och även hur tätt mina värkar kom. Efter ett tag med instrumenten på så var det dags att kolla hur långt jag kommit.
1,5cm!!! Trodde jag skulle dö. 13timmar med värkar och jag hade bara kommit till 1,5cm. Min första tanke var "Detta kommer att ta TID". Dom rekomenderade mej att hoppa i ett varmt bad för att jag skulle kunna slappna av mellan värkarna oxå skulle det vara lindrande mot värken. Efter 2 timmar och 45min (jag tyckte att det var max 1tim) och femtusen toalettbesök kom BM in och undrade om jag ville att hon kollade hur långt jag kommit. Det ville jag gärna. Jag kämpade mej upp ur badet och tillbaka till rummet. Nu hade jag kommit till 4,5cm så någon sovdos blev det inte, det skulle bli barn under morgonen. Klockan hade nu blivit 3 och jag ville bara sova. Det ända jag tänkte på var 5,5cm kvar alltså ca.6 TIMMAR!!!
Nu äntligen fick jag lustgas som hjälpte lite mot smärtan, dock inte så mycket som jag hade hoppats men ville ju inte ta den där ryggbedövningen så jag kämpade på. Kl. 4 var det dags att kolla igen hur långt jag kommit. Då var värkarna fruktasvärda. Och jag ville inte vara med mer. Stod och hängde över sängen och andades lustgas. När hon kallat mej så fick vi beskedet att nu var det dags. dom där 5,5cm hade gått på 1 timme. Nu var det dags att föda. Själv tyckte jag mesta att det känndes som om jag väntade en riktigt stor tolle. Känndes som om man skulle skita på sej rent ut sagt.
Dom provade lite olika varianter men jag tryckte på fel så hon åkte in istället för ut. Så dom la mej i den klassiska ställningen och gav mej ett lakan. Jag drog i ena änden och sköterska i den andra. Nu fick jag panik. Jag ville inte och vågade inte trycka på. Efter lite övertalning och påhejande at Fredrik så kom jag förbi det och tänkte. Nu ska hon ut. Två timmar senare kl. 05.52 var vi helt plötsligt föräldrar till en jättesöt dotter med massa mörk hår på huvudet.
Nästan direkt efter att dom lagt henne på magen så stormade det in en massa folk. Jag blödde och hade då kommit upp i max vad man "får" tappa vilket är 1liter. Jag fick dropp och en spruta i benet för att dom skulle få stopp på det. Det var folk överallt och jag fattade ingenting. Fredrik fortsatte att sköta lustgasen och jag bara låg där och försökte andas. Blev en obehaglig avslutning på det hela. Men dom lyckades få stopp på det tillslut.
Är så oehört tacksam för allt Fredrik gjorde för mej under hela förlossningen. Han pushade och skötte lustgasen åt mej hela vägen igenom. Det betyder sååå mycket att han det stödet och den hjälpen.
Det var min förlossning. Hamnde på BB efteråt istället för egenvården då dom ville ha koll på mej så att jag inte behövde få blod. Tre dagar senare fick vi åka hem med vår dotter, Nilia!
Det hela började redan under helgen då den trevliga "slemproppen" släppte. På måndags kvällen började jag känna värkar men ignorerade det och tänkte att det går nog över. När jag vaknade på morgonen på tisdagen så var dom fortfarande kvar, men kändes inte så mycket, men då började jag tro att det faktiskt var något på gång. Vid 11 var dom regelbundna och började kännas lite. Gick in på varktimer.se för att kolla hur långt det var mellan, det var runt 10min.
Nu började jag på riktigt tro att det faktiskt var dax. Jag ringde till Fredrik för att berätta och att förbereda honom på att han förmodligen fick komma hem tidigare idag.
Strax innan 12 ringde jag till BB första gången. Eftersom jag beskrev mina värkar som "hanterbara" så sa dom att det kunde vara långt kvar än.
Jag beslutade dock att ringa till min barnmorska och säga att jag troligtvis inte dök upp dagen efter på kontroll då jag nog skulle föda innan.
klockan gick och vid två ringde jag Fredrik igen. Nu var det 4 min mellan värkarna och dom började kännas rätt bra men jag sa att kom hem vid 15 så blir det bra. Bara en kvart senare så fick jag ringa hem honom, dom började kännas på riktigt nu. Trir inte riktigt att Fredrik fattat att det var dax på riktigt förrän jag faktiskt ringde och sa att han fick komma hem nu. Hans första reaktion var " Men jag har ju inte hunnit avsluta än " =)
Tiden gick och värkarna blev värre och värre. Jag växlade mellan att gå runder och ligga i sängen. När klockan blev 22 så var det riktigt jobbigt och dom varade i 2-2,5 min. Jag ställde mej för att diska, jag tänkte att det får mej kanske att tänka på annat mellan värkarna. Knäppt men det hjälpte lite.
Tillslut åkte vi in till förlossningen strax innan 24. Då gjorde det helt enkelt för ont för att gå hemma.
När vi kom in fick vi ett rum med en gång och möttes av en barnmorska och en sköterska. Dom berättade att det var här inne jag skulle föda. Hade ingen aning och att dom rummen såg så "vanliga" ut.
Dom började med att kolla hjärtljuden på den lilla och även hur tätt mina värkar kom. Efter ett tag med instrumenten på så var det dags att kolla hur långt jag kommit.
1,5cm!!! Trodde jag skulle dö. 13timmar med värkar och jag hade bara kommit till 1,5cm. Min första tanke var "Detta kommer att ta TID". Dom rekomenderade mej att hoppa i ett varmt bad för att jag skulle kunna slappna av mellan värkarna oxå skulle det vara lindrande mot värken. Efter 2 timmar och 45min (jag tyckte att det var max 1tim) och femtusen toalettbesök kom BM in och undrade om jag ville att hon kollade hur långt jag kommit. Det ville jag gärna. Jag kämpade mej upp ur badet och tillbaka till rummet. Nu hade jag kommit till 4,5cm så någon sovdos blev det inte, det skulle bli barn under morgonen. Klockan hade nu blivit 3 och jag ville bara sova. Det ända jag tänkte på var 5,5cm kvar alltså ca.6 TIMMAR!!!
Nu äntligen fick jag lustgas som hjälpte lite mot smärtan, dock inte så mycket som jag hade hoppats men ville ju inte ta den där ryggbedövningen så jag kämpade på. Kl. 4 var det dags att kolla igen hur långt jag kommit. Då var värkarna fruktasvärda. Och jag ville inte vara med mer. Stod och hängde över sängen och andades lustgas. När hon kallat mej så fick vi beskedet att nu var det dags. dom där 5,5cm hade gått på 1 timme. Nu var det dags att föda. Själv tyckte jag mesta att det känndes som om jag väntade en riktigt stor tolle. Känndes som om man skulle skita på sej rent ut sagt.
Dom provade lite olika varianter men jag tryckte på fel så hon åkte in istället för ut. Så dom la mej i den klassiska ställningen och gav mej ett lakan. Jag drog i ena änden och sköterska i den andra. Nu fick jag panik. Jag ville inte och vågade inte trycka på. Efter lite övertalning och påhejande at Fredrik så kom jag förbi det och tänkte. Nu ska hon ut. Två timmar senare kl. 05.52 var vi helt plötsligt föräldrar till en jättesöt dotter med massa mörk hår på huvudet.
Nästan direkt efter att dom lagt henne på magen så stormade det in en massa folk. Jag blödde och hade då kommit upp i max vad man "får" tappa vilket är 1liter. Jag fick dropp och en spruta i benet för att dom skulle få stopp på det. Det var folk överallt och jag fattade ingenting. Fredrik fortsatte att sköta lustgasen och jag bara låg där och försökte andas. Blev en obehaglig avslutning på det hela. Men dom lyckades få stopp på det tillslut.
Är så oehört tacksam för allt Fredrik gjorde för mej under hela förlossningen. Han pushade och skötte lustgasen åt mej hela vägen igenom. Det betyder sååå mycket att han det stödet och den hjälpen.
Det var min förlossning. Hamnde på BB efteråt istället för egenvården då dom ville ha koll på mej så att jag inte behövde få blod. Tre dagar senare fick vi åka hem med vår dotter, Nilia!
Alldeles ny bebis!
Nilia
Nybliven pappa och Nilia 1 dag
Kommentarer
Trackback
